Skelettundersökningar utförs i regel med konventionell röntgen, vanlig röntgen. Dessa undersökningar är i de flesta fall okomplicerade och enkla att genomföra så som höftled, fot, fotled, axelled, armbåge, hand och handled. Normalt krävs inga förberedelser.

 

På röntgenbilden avbildas skelettet som ljusa partier i bilden då röntgenstrålarna bromsas upp. Luft presenteras som svart i bilden då luften inte ger något motstånd. För att avbilda ett område korrekt tas alltid mer än en bild, detta för att inte missa en eventuell fraktur. Bilderna som tas kallas för frontalbild och sidobild och/eller axialbild.

 

 

Höftled
Vanliga åkommor som drabbar höftleden är fraktur, oftast hos äldre människor och artros i leden. Bilderna som röntgensjuksköterskan tar är en frontalbild över bäckenet och frontalbild över aktuell höft. När det gäller höftens sidobild så blir det en axialbild.

 

Knäled
Vid artros förstörs ledbrosket vilket gör att ben gnider mot ben. Vid artrosmisstanke  tas frontalbilden stående för att på så sätt komprimera befintligt ledbrosk. Då knäledsspringan pressas ihop under stående belastning kan broskets tjocklek beräknas. En sidobild av knäet tas också, samt en bild bakom knäskålen.

 

Fotled
Vanligast är stukning av fotleden som är en ledvrickning utan skada på ben. Frakturer förekommer också och då hittas dessa oftast på vadbenet. Artros kan även fotleden drabbas av. Här tar röntgensjuksköterskan tre bilder, frontal- och sidoprojektion samt en lätt inåtvridning.

 

Fot
Hammartå (hallux valgus), frakturer och artros kan foten bland annat drabbas av.

Vid hammartåfrågeställning tas frontalbild stående när patienten belastar sin fot så mycket som möjligt, detta för att kunna mäta hur mycket tån pekar inåt. Sidobild och en vridning tas liggande. När frågeställningen är fraktur eller artros tas frontal, vridning och sida liggande.

 

Vid misstänkt hälsporre tas en sidobild på hälbenet och en jämförande bild.

 

Axel
Artros, luxationer, fraktur och andra ledförändringar är de vanligaste frågeställningarna. Vid frakturfrågeställning tas två bilder, frontal- och axialbild. Dessa bilder kompletteras oftast med en så kallad transversell bild. Vid luxation och ledförändringar tas alltid dessa tre bilder. Bild då armen är upplyft tas vid ledförändringsfrågeställning.

 

Armbåge
Skador i armbågen kan vara fraktur eller artros. Artros beror oftast på en gammal fraktur eller skada. Bilder som tas på armbågen är frontal, sida och två vridningar. Vridningarna tas för att det är svårt att fri projicera leden i frontalt läge och i sidoläge.

 

Handledsfraktur är vanligt vid fallolyckor samt att handlovens ben kan skadas. Artros kan också förekomma här. Frontal- och sidobild av handleden tas på alla frågeställningar och är det handlovens ben som är skadat tas fyra specifika bilder över handloven.

 

Hand
Artros och direktvåld är det vanligaste skadorna på fingrarna. Artrit ses också på dessa bilder. Frontal och vridning på hela handen tas vid artrit- och artrosfrågeställningar. En sidobild tas när det är frakturfrågeställning.

 

 

MR står för Magnetisk Resonans. Fenomenet bakom magnetkameran är känt sedan 40-talet. MR-tekniken blev belönad med Nobelpris i Medicin och Fysik år 2003. Den första maskinen för medicinsk diagnostik tillverkades 1979 i England. Denna teknik använder sig inte av joniserande strålning.

 

Patienten ligger i en tunnel som omges av en kraftig magnetspole, radiosändare och mottagare. En radiopuls (exitation) sänds in mot kroppen som vid återgång (relaxation) avger svaga radiosignaler som fångas upp av en mottagare. En kraftig datorenhet tolkar denna stora mängd inkommande radiosignaler och visar upp en gråskalig bild. Olika "spolar" placeras runt den kroppsdel som undersöks. Dessa spolar fungerar som extra sändare och mottagare för radiosignaler.

 

Magnetkameran ger skarpa bilder som kan fås i alla plan mot kroppen utan att patienten behöver ändra ställning. Lämpliga organ att undersöka med MR är framförallt hjärna och ryggmärg. Ofta används en magnetkameraundersökning när skador i muskler, senor, ligament, korsband, nervbanor, kärlsystem och körtlar skall undersökas. MR används också ofta för att finna och följa upp en tumör och dess spridning. Med MR kan också bestämmas om en cancertyp är farlig (malign) eller ofarlig (benign).

 

En konventionell röntgenundersökning lämpar sig bäst för att undersöka kroppens skelett till exempel vid benbrott eller andra frakturer. En MR-undersökning kan med fördel ersätta en konventionell röntgenundersökning vid undersökning av kroppens mjukdelar. Grunden för ortopedisk bilddiagnostik är att en traditionell röntgenundersökning föregår vidare utredning med MR. Nackdelarna med MR är bland annat långa undersökningstider där patienten skall ligga stilla i ett trångt undersökningsutrymme.

 

Inga förberedelser krävs inför undersökningen. Finns det inopererade elektroniska apparater i kroppen såsom pacemaker, magnetiska metallclips i hjärnan eller implantat i örat går undersökningen inte att genomföra. Metallsplitter i ögat eller någon annan del av kroppen kan också vara ett hinder. Annan metall i kroppen, såsom höft-, knäprotes, kopparspiral eller metallclips i buken är däremot inget hinder för undersökning.